Mai är tolv år då hon väljer att i skolan skriva en kort uppsats om "hämnd". Hon gör sitt absolut bästa, uttömmer sitt vokabulär och sin inlevelseförmåga om hur hon blir utsatt för orättvisa och hur hämnden blir det viktigaste för att rättvisa ska skipas. Det väntade toppbetyget uteblir och i stället möts hon av sin lärares påpekan att ett stort hjärta är viktigast och att hämnden var människans värsta och fegaste sinnesuttryck. Mai växer upp, inbördeskriget bryter ut, hon väljer att flytta från sin kristna borgerliga miljö till ett fattigt muslimsk/palestinskt område och bygger där upp en sjukstuga. Hon skadas i ett bombangrepp och skickas till Europa för vård. Där blir hon kvar, studera konst och grundar så småningom Al Saqi, förlag och bokhandel.
Boken Leaving Beirut, innehåller essäer där "hämnden" är ett genomgående tema. Hon frågar sig om hon sett på "hämnd" annorlunda om hon inte lämnat Beirut. Skulle hon ändå lärt sig förlåtelsens konst? I den här boken kanske Beirut är en slags utgångspunkt, men hon visar också att "Beirut" finns eller har funnits på många andra ställen, Bosnien, Rwanda, Argentina, överallt där terror finns, skräck, död, men kanske också en förmåga till förlåtelse. Det är en stark bok!
Mai Ghoussoub gick bort alldeles för tidigt, vid 54 års ålder. Genom hennes försorg publicerades många kontroversiella arabiska böcker om feminism och sexualitet och hon var en ständig förkämpe för yttrandefrihet. "Words don't kill ; humans do".
