lördag 7 augusti 2010

Wild mulberries, av Iman Humaydan Younes




Sarah är på väg att bli vuxen. Hon lever i sin fars hem, en by i de libanesiska bergen. Fadern bryr sig bara om sin silkesodling, hennes faster bryr sig bara om familjens rykte, hennes bror drömmer om ett annat liv i ett annat land och Sarah själv, lever bara i undran över sin mors öde. Alla viskar, meningar utan slut, men ingen tycks veta sanningen. Själv var hon så liten att hon inte minns.

Det här är en oändligt vacker text, men också oändligt tung och helt utan hopp. Sarah försöker närma sig sanningen, men kommer hela tiden för sent. Samtidigt får man en känsla av att hon inte vill veta, att hon genom att dra ut på alla beslut, och dra ut på stegen i det längsta, själv bär skulden till att hon faktiskt aldrig når målet, bara ana det. Hennes rädsla står i vägen. Ändå försöker jag desperat läsa in något slags ljus i de sista sidorna, övertala mig själv att det kommar att gå bra för Sarah, men det ljuset får man nog verkligen läsa in själv! Men trots det sorgliga så är det en vacker, lyrisk, prosa, njutbar i minsta lilla ord.