Wolves of the crescent moon, av Yousef Al-Mohaimeed (يوسف المحيميد)

Det är kväll i Riyadh. Mitt bland väntande människor på en busstation står Turad och söker med blicken över den elektroniska informationstavlan, han försöker mödosamt läsa namnen på städerna men hittar inte den destination han söker, Helvetet. Kanske inte så märkligt, Helvetet finns ju runt omkring honom, han är redan där. Tillfället gör att Turad denna kväll kommer över en officiell rapport om ett övergivet barn, den ligger där i en mapp framför honom, kvarglömd av någon resenär och allteftersom Turad läser rapporten framträder en bild av tre människoöden, berättelsen om honom själv, ett barn och en eunuck, sammanlänkade av ödet, i en stad där de desperat försöker överleva.

Jag tänker på gammalarabisk poesi, ökendiktarna, vagabonddiktarna och läser en strof ur Christofer Tolls tolkning (1964) av en dikt som tillskrivs rövarpoeten Ta'abbata Sharra: "Med ensamheten som förtroget sällskap vandrar han den rätta vägen, där de irrande stjärnornas moder går fram". Turad och hans två "bröder" har, precis som rövaren Ta'abbata Sharra, hamnat i samhällets utkant, av olika anledningar. Ensamheten, förvirringen men också styrkan får leda framåt och det gäller att hitta den egna vägen. Det jag kände var så speciellt i romanen var också att Al-Mohaimeed lyckas förmedla ett djupt traditionellt samhälle mitt i den moderna världen på ett nästan förunderligt sätt, utan att hemfalla åt ökenromantik och exotism. Inte heller skildrar han förändringarna som en "krock" mellan gammalt och nytt utan som ett leverne sida-vid-sida, där människorna försöker väja och möta, hitta olika sätt att förhålla sig till den vilsenhet som infinner sig. Det var en berättelse som verkligen berörde mig djupt och som jag kommer att bära med mig under lång tid framöver.

Yousef Al-Mohaimeed har en officiell hemsida på engelska där man kan läsa mer om hans spännande författarskap.