fredag 25 november 2011

Zahra's paradise, av Amir och Khalil

Jag tror att jag har skrivit om Zahra's paradise förut, innan den fanns som tryckt bok. En tecknad serie som under några år funnits på internet på flera olika språk, bl a svenska, om efterdyningarna av protesterna i Teheran 2009. På hemsidan för serien kan man läsa följande: "So a Persian writer, an Arab artist and a Jewish editor walks into a room..." Ja ungefär så började det hela och att så äntligen hålla den tryckta versionen i handen känns nästan otroligt. Berättelsen börjar i protesterna efter valutgången i Iran 2009 där Mehdi, en fotbollsälskande ung demonstrant har försvunnit. Hans mamma Zahra och bloggande bror Ahmed ger sig ut för att leta och deras eftersökningar kommer att ta dem genom en grym regims labyrintliknande korridorer. Från sjukhus till bårhus, enträget bönfallande korrupta byråkrater, och när Ahmed med hjälp från det omöjligas håll lyckas hacka sig in på fängelsets datorer och får kännedom om en "hemlig begravningsplats" så står de till sist inför sanningen, lika grym som vägen dit. 

Det är inte bara själva berättelsen som är verklighetsbaserad, genom boken får man också en stor dos kunskap om persisk politik och om de politiker som i dag styr Iran och som påverkade valet och dess utgång. Det är en osminkad skildring av fängelseupplevelser, av fångvaktare, högt uppsatta politiker och präster. Där finns hänvisningar till händelser som skett alltsedan 1979 men det finns också hänvisningar till de stora poeterna Rumi och Ferdowsi och den kulturskatt som vi också måste minnas. 

Författarna är också tydliga med att de inte vill ta åt sig äran av Zahras paradise, egentligen har inte boken någon som helst betydelse menar de, det är de verkliga berättelserna den bygger på som har betydelse. "If we succeed, it is because fiction can open a window into reality when reality is too painful, distant, silent, or hard to reach. What happens through that window is anyone's guess. It is certain that words and images have the power to expose truths that can break through some very thick walls". Efter att ha läst Zahra's paradise och Joe Saccos tecknade reportage från Palestina kan jag bara hålla med om att text och bild tillsammans har en extra kraft i vissa avseenden. 

Amir och Khalid är av politiska skäl anonyma. Hemsidan för Zahra's paradise hittar du här och där kan du läsa mer om boken och också läsa det första kapitlet på svenska. Än så länge har jag bara sett den i tryck på engelska och tyska, men vad jag förstår kommer den att tryckas också på de andra språken, förhoppningsvis också på svenska.

Palestine och Footnotes in Gaza, av Joe Sacco

Det här hör inte till kategorin arabisk skönlitteratur, snarare är det ett krigsreportage i form av en tecknad serie. Joe Sacco är journalist och under den första intifadan spenderade han ett par månader bland palestinier på Västbanken och i Gaza. Han reste runt, intervjuade, betraktade och skrev. Resultatet är Palestine som först kom ut i en serie av 9 delar men som så småningom publicerades i en enda volym och som 1996 vann American Book Award.

Det är nästan svårt att skriva om hans reportage för teckningarna gör att allt kommer väldigt nära, det är en naken beskrivning av människors rädsla, ångest och förnedringen de möter, den ständiga terrorn, bostäder som rivs, ja allt det som reportagen brukar handla om. Men det här är samtidigt så annorlunda, Joe Sacco möter alla med samma tydliga budskap: "Berätta". Och människorna berättar, barn, vuxna, kvinnor och män, ungdomarna som kastar sten, föräldrarna som sörjer sina döda barn, alla berättar sin historia och Sacco levandegör dem och deras berättelser på ett unikt sätt i sina svartvita teckningar.

Det som också gör boken speciell är Saccos syn på sig själv, för han finns med där bland bilderna, hela tiden och han betraktar sig själv, är kritisk, ser sina egna fördomar komma fram och hymlar inte med dem. I bland är det så tydligt att han inte vill höra mer, inte vill se mer, nu har han fått nog, han svär över horderna av småpojkar som följer honom som iglar, han är trött på att dricka sött te, det ständiga vinterregnet och de leriga flyktinglägren. Men han gör ett enastående jobb och inget reportage om Palestina har berört mig mer.

Footnotes in Gaza är om möjligt ett ännu starkare reportage. 1956 skedde en massaker på upp emot 400 civila palestinier i Khan Younis och i Rafah. Joe Sacco upptäcker händelsen genom en fotnot i en FN-rapport och blir nästan besatt av att ta reda på vad som hände under de där dagarna. Han reser alltså till Rafah för att leta efter människor som var med om händelsen och överlevde, de som då var skolbarn eller unga och minns och kan berätta. Samtidigt kommer Sacco till ett Rafah som har fullt upp med att överleva vardagen, de av bulldozrar förstörda husen, arbetslösheten, fattigdomen, ockupationen och det är lättare sagt än gjort att få folk att börja minnas 1956. Ofta protesterar de unga han möter och vill att han ska skriva om det som händer nu, vad har 1956 med dem att göra? Men han är påstridig och till hjälp har han Abed som är minst lika hängiven och gör allt för att hitta dem som minns och vill berätta. Sakta men säkert utkristalliserar sig en bild av det fruktansvärda, och det hemska blir som vanligt i Saccos bilder en grym verklighet. De gamla människornas ansiktsuttryck när de med fasa berättar det de var med om är omskakande och ibland får jag nästan lust att säga till den här journalisten "Sluta nu, ser du inte hur de plågas av sina minnen".

Sacco själv då? Precis som i Palestine finns han med i sina egna teckningar och han ser sig själv och sin besatthet av 1956. När någon stackars förvirrad människa plötsligt berättar om 1967 blir han irriterad och går därifrån utan att dricka upp sitt te. Det är ju för tusan 1956 han skriver om, ingenting annat! Men det är inte sant, för genom att vara i Rafah under sina intervjuer och undersökningar beskriver han Rafah av i dag och det är inte heller någon trevlig läsning.

Både Palestine och Footnotes in Gaza har nyligen kommit ut på svenska (Palestina - ockuperad nation och Gaza : fotnoter till ett krig). Läs dem, båda dessa böcker är storverk och man kan knappast läsa bättre reportage från Palestina.