fredag 9 november 2012

Out of it, av Selma Dabbagh


Jag läste en intervju med Selma Dabbagh (som jag nu inte kan hitta tillbaka till) där hon berättade att hon hade kastat hela manuset i en soptunna efter att upprepade gånger blivit refuserad. Som tur var behöll hon ändå den elektroniska versionen som sedan Ahdaf Soueif bad att få läsa och som hon i sin tur skickade vidare till förlaget Bloomsbury Qatar Foundation. Resultatet är "Out of it", en berättelse som är väldigt annorlunda än det jag tidigare läst med Palestina som tema.

Handlingen pendlar mellan Gaza, London och Kuwait, men det är i Gaza vi först får möta 27-årige Rashid, hans tvillingsyster Iman, storebror Sabri och deras mamma, ett Gaza som just utsätts för ett av många bombanfall. Rashid har tillbringat natten i ett marijuana-töcken, Iman i ett möte med kvinnoföreningen, Sabri i minnen av den bilbomb som dödade hans fru och dotter och gjorde honom för alltid bunden vid en rullstol. Det långa elavbrottet gör att allt i frysen har tinat och mamman försöker desperat ta tillvara allt kött för att det inte ska gå förlorat. Det är vardag i Gaza.

Rashid får ett stipendium för studier i London och kan till sin stora lycka ta sig ut ur helvetet, väl medveten om att han egentligen inte är särskilt intresserad av det som händer runtomkring honom, utan ser stipendiet enbart som ett sätt att ta sig ut ur Gaza. Iman, traumatiserad av en väns död i det senaste bombanfallet, blir i sin tur kontaktad av en rörelse som behöver henne för ett uppdrag, ett uppdrag som verkar allt annat än ofarligt. Hon upptäcks av en för henne okänd man som ser till att hon snabbt flygs till Dubai där pappan bor. Storebror Sabri skriver på en bok om Palestinas historia, men man inser snabbt att hans analyser och nedtecknande av historiska fakta mest handlar om att fly från minnesbilderna som ständigt plågar honom. Mamman, som bär på en stor familjehemlighet, är den som mest radikalt bytt identitet för att komma bort från det förflutna. "Out of it" handlar inte bara om drömmen att fly från en plats utan kanske i ännu större grad en dröm om att komma bort från sig själv.

Jag tyckte verkligen otroligt mycket om den här boken, kanske för att människorna jag lärde känna i berättelsen var så vanliga. Att Rashid och Iman vuxit upp i Europa, som barn till högt uppsatta PLO-funktionärer, gör inte bara att de är lätta för läsaren att ta till sig utan också för deras vänner i berättelsen, de personer de omger sig av i London och det är just de kapitlen som också är de bärande, där både Rashid och sedan också Iman mer eller mindre frivilligt involveras i den brittiska palestinarörelsen. Det finns en scen som är helt oslagbar, och det är när Rashid häktats under en demonstration och hans flickvän, aktivisten Lisa, inser att Rashid tagits för innehav av hash och inte som hon trott (eller hoppats?), på grund av kampen för Palestina! "He responds: 'You're disappointed, is that it? Disappointed? What is it that you wanted me to do, exactly?' Rashid started with not a small amount of malice in his voice. 'Blow up Buckingham palace? Would that get your attention?"  

Men, några invändningar har jag trots allt. Tempot är i vissa fall väldigt snabbt, händelser sker i en nästan forcerad takt utan att de följer varandra riktigt och det blir lätt förvirrat. Sedan är det Imans lockelse till att ansluta sig till självmordsbombarnas skara... hon har vuxit upp i Europa och bara bott i Gaza under en kort tid, det känns inte trovärdigt att hon skulle vara beredd till ett sådant drastiskt steg. Dessutom, steget till att hon lite senare i boken ägnar sig åt att köpa modekläder i Dubai med sin fars nya fru, det blev för tvära kast för mig. En annan invändning är mammans hemlighet, som känns helt onödig. Kanske är det meningen som en pikant ingrediens men mig gjorde det bara irriterad, berättelsen är komplex nog ändå.

Selma Dabbagh är en brittisk-palestinsk författare och Out of it är hennes första roman.


söndag 8 april 2012

Ett arabiskt vemod, av Abdellah Taîa

Jag brukar läsa i ett ganska högt tempo men Abdellah Taîa ska man läsa långsamt, för det är som om varje ord har en innebörd, som om varje ord finns där av en specifik anledning. Det är som poesi och plågsamt självutlämnande. Han skriver om sig själv, både förlusten och sökandet efter en identitet, det sanna jaget, inte "den feminine pojken", inte "den vackra Leîla", inte identifieringen med de vackra filmstjärnorna, inte det hans älskare velat göra honom till, bara sökandet efter jaget, det äkta som han på vägen tycks förlorat. I romanen är det hans vilsna irrande i Kario som på något sätt ger honom näring och för honom vidare, men jag ser det mer som ett irrande inom honom själv, som plats är Kairo betydelselöst. "I tre dagar stannade jag ensam i Kairo. Ensam bland folk. Buren. Knuffad. Krossad. En galning bland galningar." Abdellahs ensamhet är en avgrundsdjup ensamhet som han obarmhärtigt knuffas ner i efter att ha övergivits. Den han trodde på, var besatt av, kunde dö för, ville bli älskad av, ägd av, övergav honom. Men plågorna för honom också tillbaka till de tidigare kärleksrelationerna, som alla i viss mån utplånat hans identitet och nu står han där, en galning som inte vet vem han är. Bit efter bit måste plockas upp och sättas ihop för att återskapa den han en gång var.

Den svenska översättningen är gjord av Håkan Lindquist och Davy Prieur.

Jag har tidigare skrivit om titeln Salvation army som liksom Ett arabiskt vemod är starkt självbiografisk.  Som många andra författare från Maghreb-området skriver Abdellah Taîa på franska och han har hittills kommit ut med sex romaner.



tisdag 3 april 2012

Abduction, av Anouar Benmalek

Hur långt är en människa beredd att gå för att rädda sitt barn?

"I had the impression that I'd been thrown back to ancient times and was speaking to a man-eating divinity demanding a human sacrifice. I felt like prostrating myself on the pavement and begging at the top pf my voice for mercy from this evil, fantastical god making his mad utterances over a mobile telephone."

Aziz gör vad han kan för att leva ett så normalt liv som möjligt efter åratal av blodigt våld, först självständighetskriget och därefter 1990-talets inbördeskrig. Han går till sitt arbete som veterinär på stadens zoo och lever annars för sin älskade hustru Meriem och deras gemensamma tonårsdotter Shehera. Men den till synes problemfria vardagen byts ut i ett kaos och allt, precis allt, ställs på ända. Shehera kidnappas och Aziz och hans familj konfronteras plötsligt och obevekligt med det moderna Algeriets traumatiska händelser och de befinner sig plötsligt helt i händerna på en man som inte drar sig för någonting utan snarare njuter av sina försök att utplåna en hel familj. Kidnapparen är tydlig i sina krav, för att få se sin dotter igen måste Aziz utföra ett mord och se andra mörda (och mördas), ett straff för händelser som ligger 50 år tillbaka i tiden och som Aziz själv inte till en början kan se vidden av eller ens förstå. Den ende som anar är hans svärfar, fransmannen Mathieu, vars handlingar långt tillbaka i tiden plötsligt fått oanade konsekvenser.

Det är verkligen en gastkramande berättelse som jag i vissa stunder haft svårt att läsa. Det är brutalt, det är våldsamt men Algeriet har också en brutal och våldsam historia som speglas i det fasansfulla som den här familjen måste gå igenom. När Aziz och Meriem till slut står öga mot öga med kidnapparen och frågar varför deras barn måste lida för oförrätter hon inte har någon som helst del i, då finns det inget annat svar än att lidandet måste fortsätta, fortplantas, förevigas, för att hedra de redan döda. "My heir will be one of you [...] I need someone who will suffer as much as I have suffered and who will speak everywhere and forever about the cause of his misery".

Anouar Benmalek föddes 1956 i Casablanca men lever i dag i Frankrike. Efter hungerkravaller, demonstrationer och protester mot den algeriska regeringen 1988, var Benmalek med och grundade The Algerian Committe Against Toture. Abduction är hans sjunde roman och förutom den finns åtminstone två andra titlar översatta till engelska. The lovers of Algeria och The Child of an Ancient People. Den som läser franska har lyckan att kunna ta del av alla hans litterära alster. 

måndag 2 april 2012

Shake off, av Mischa Hiller

Michel är utåt sett en helt vanlig student vid School of Oriental Studies i London år 1989. Men skenet bedrar, i själva verket är han en hemlig agent för PLO, tränad av bl a KGB, därtill starkt beroende av kodein. Som 15-åring var han med om massakern i flyktinglägret Sabra och blev vittne till hur hela hans familj avrättades och strax därefter rekryterades han av mentorn Abu Leila för att tränas inför internationellt operativt arbete. Visserligen får han en topputbildning, alla nödvändiga kunskaper för att klara sina uppdrag, han räddas från en osäker framtid men minnena från Sabra kan han inte skaka av sig. Var det verkligen ingenting han kunde ha gjort i stället för att ligga stilla under sin fars döda kropp samtidigt som han hörde moderns skrik inifrån huset? Michel har en hel pärm med bilder och artiklar om massakern han klippt ur tidningar, hans arbete som hemlig agent ser han som ett medel för att hämnas samtidigt som han mycket väl inser att det begränsar honom från allt normalt liv. Hans många olika identiteter och pass gör att han alltid ljuger om vem han är, vad han heter och varifrån han kommer. När hans studentkamrat och granne Helen visar sitt intresse för honom står han inför ett riktigt dilemma.

Abu Leila har gett Michel uppdraget att vara värd för ett hemligt möte mellan palestinier och israeler där man ska diskutera kring en sekulär, demokratisk enstatslösning. Det är faktiskt det första uppdrag han vet någonting om, hittills har det rört sig om att vara kurir utan att ha en aning om vilka dokument han burit med sig mellan de olika länderna. Han börjar förbereda mötet och hittar ett hus i Cambridge som uppfyller säkerhetsbehoven. Men innan mötet ska äga rum går precis allt åt skogen. Eller... gör det verkligen det? Vilka är det som förföljer honom egentligen och hur ska han lyckas trassla sig ut ur den vansinniga härvan han tycks hamnat i. Till sin hjälp har han plötsligt Helen, studiekamraten och grannen som han trasslar in sig i ett förhållande med på vägen och tillsammans flyr de upp till en avlägsen krok i Skottland.

I början av boken kände jag mig ganska besviken. Jag tyckte väldigt mycket om Hillers debutroman, Zabra Zoo, och jag hade kanske väntat mig något liknande. Visserligen har de två romanerna beröringspunkter, massakern i Sabra och Shatila, båda protagonisterna är pojkar som skiljts från sina familjer och lever i någon slags tomhetsmisär, men Shake of upplevde jag nästan för mycket som en vanlig "agentroman". Trevlig och spännande läsning, men sedan då? Nu ska jag villigt erkänna att jag efter halva romanen verkligen fastnade i berättelsen, tempot höjdes rejält och min besvikelse bleknade något för det var kanske inte så tokigt ändå? Den avgörande händelsen, ett möte mellan Michel och Abu Leila i Berlin, kastade omkull precis allt det jag hade förväntat mig och handlingen fick plötsligt en helt ny dimension och romanen lyftes definitivt ur sin "vanlighet".





tisdag 21 februari 2012

Vertigo : a Cairo political thriller, av Ahmed Mourad

Det är sent på natten. Ahmed är en av Kairos societetsfotografer och lämnar efter fullgjort arbete det bröllop han under natten förevigat med sin kameralins. Som vanligt åker han med hissen upp till fyrtionde våningen, till Bar Vertigo, Egyptens mest exklusiva bar, dit endast gräddan av överklassen och en och en annan utlänning har tillträde. Men där finns också barpianisten Hossam, Ahmeds gode vän sedan många år tillbaka. Just den här natten är baren så gott som öde så de två vännerna kan sitta och småprata för sig själva en stund. Två män kommer så upp med hissen, viskar lågmält till barägaren som i sin tur ger order om att göra i ordning ett bord med utsikt över Nilen, ett privat möte ska äga rum och övriga gäster måste ut. Hossam sätter sig genast bakom pianot och Ahmed tar sin tillflykt ut på balkongen för att ta en cigarett. Några minuter senare tar han fram sin kamera, kikar genom den ner mot flodbanken där ytterligare en bröllopsfest är i gång och han reflekterar över hur många tusentals bilder han tagit med liknande motiv, kändisar, skådespelare, sångerskor, politiker, de har alla visat sina vackraste leenden mot honom.

Men nu rör det sig i baren, två av Egyptens rikaste affärsmän har var för sig gjort entré och sitter vid bordet i ett gemensamt samtal, båda i tron att det är den andre som kallat till mötet och allt sker plötsligt väldigt snabbt, så snabbt att inte livvakterna hinner göra något. En massaker sker, och Ahmed sitter där på balkongen men nu med kameran riktad in genom fönstret, han ser allt, han möter Hossams panikslagna blick innan kulan tränger igenom vännens skalle.

Ahmed har senare svårt att minnas hur han tog sig därifrån, han minns bara hur allt omkring honom blev till blodröd färg, hur han nästan instinktivt fotograferat kaoset, därefter tagit ut minneskortet, kilat in det innanför högra strumpan, tagit hissen halvvägs ner och därefter trappan, mirakulöst nog utan att bli sedd. Anonymt skickar han bilderna till en av de stora tidningarna, de publiceras visserligen, men hela historien faller så gott som omedelbart i glömska. Ahmed själv kan naturligtvis inte glömma och så småningom ger han sig ut på en farligare resa än han kunnat föreställa sig.

Efter ett sådant intro är det kanske svårt att tro att det här är en av de roligaste arabiska romanerna jag har läst. Det är en spännande thriller, bitvis obehaglig, men Ahmed Mourads fantastiska personbeskrivningar ger en krydda som inte så sällan lockar till skratt. Detta trots allvaret i berättelsen, maffia och korruption i den egyptiska politikens innersta krets, vapen- och droghandel, prostitution, de vanliga människornas utsatthet och den enorma klyftan mellan dem som har allt och dem som ingenting har. Ett annat tema är den växande religiösa fundamentalismen som också finns med på ett hörn, farorna med att vara en grävande journalist, lyckan över att ha en vän som är expert på datorer och duktig på photoshop och så lite kärlek förstås. Vem är hon, flickan som arbetar i det lilla konstgalleriet och hur ska Ahmed kunna nå henne mitt i alla faror han syltar in sig i och vem är den mystiske mannen som kommer och försvinner, vän eller fiende?

Gastkramande thriller? Nej, långt ifrån, men absolut spännande och underhållande läsning. Om man vill kan man dessutom säga att berättelsen ger en liten bakgrund till de folkliga protesterna i Kairo under året som gått, men jag tycker att Vertigo framförallt ska läsas som underhållning. Visst kan man lära sig mycket av skönlitteratur från andra delar av världen, men den är värd att läsas för sin egen skull tycker jag. 

Det finns mycket skrivet om Vertigo och Amhed Mourad, recensioner, artiklar, blogginlägg, m.m. När jag läste boken visste jag t ex inte att Mourad varit Mubaraks personlige fotograf ända fram till slutet. "By day, I shot my boss Hosni Mubarak. By night, I dreamt of dictator's downfall". 

I bloggen "Arabic literature in english" finns en liten intervju med översättaren Robin Moger om arbetet med boken. Där säger han bl a "Vertigo was fun. Wisecracks, action, drama, the dark heart of a corrupt system, baddies, bellydancers... I speak of myself of course, but I don't get a lot of that as an Arabic translator." Precis det tänkte jag på under min läsning, sånt här får man inte ofta när man läser arabisk skönlitteratur! 

Avslutar med en länk till boktrailern på youtube.

söndag 29 januari 2012

Hamda and Fisaikra, av Kaltham Al-Ghanim

Det är så få arabiska barnböcker som översätts till engelska att det verkligen känns fantastiskt när man väl håller en i sin hand. Hamda and Fisaikra är en askungesaga i en form som berättas i arabiska gulfen, med både elaka styvsystrar, bal på palatset och en tappad sko.

Sagan utspelar sig vid randen av havet där Hamda bor med sin pappa fiskaren, sin styvmor och de två styvsystrarna. Hon får jobba hårt och en av sysslorna är att varje dag hämta korgen med fisk nerifrån stranden. En dag när hon bär den tunga korgen känner hon hur något rör sig bland fiskarna och hon hör en röst som ropar "Hamda, set me free... return me to the sea...I can not survive much longer here" och som den goda flicka Hamda är släpper hon tillbaka Fisaikrafisken i vattnet. Väl tillbaka i hemmet får hon naturligtvis skäll för att det saknas en fisk och hon blir som straff utan middag. Trött och hungrig går hon på kvällen ner till stranden och ropar på Fisakira och berättar vad som hänt och efter den dagen har hon inte längre några bekymmer. Fisaikra ger henne varje dag mat från havets alla skatter och Hamda växer och blir vackrare och vackrare.

Så bjuder områdets sheikh upp till fest i palatset. Sonen behöver hitta någon att gifta sig med och alla traktens flickor är bjudna, även Hamda. Styvmodern sätter henne i arbete med att skilja agnarna från vetekornen och säger att Hamda inte får komma med förrän hon är färdig med arbetet. Men Hamda har många vänner förstås, tupp och hönor sätter igång att hjälpa henne och när arbetet är klart är det Fisaikra och havets andra invånare som ser till att hon blir klädd som en prinsessa. Resten av historien vet vi ju egentligen, men en händelse skiljer verkligen den här sagan från den jag är mest van att höra. När prinsen hittat Hamda (som gömts undan i en tunna) stundar till slut bröllopet. Styvmodern är full av hämndbegär och tvingar Hamda äta lök, torkad fisk och illaluktande örter för att prinsen ska få avsmak och avstyra alltihop. Stackars Hamda blir som en ballong och vet inte vad hon ska ta sig till men naturligtvis träder Fisaikra då in på scenen. Fisken tar med sig flickan djupt ner i havet där hon kan kräkas upp all mat och i stället bli fylld av pärlor, koraller och havets vackra dofter. Hamda blir tillsagd att inte öppna munnen förrän på bröllopsnatten och när den stunden är inne faller havets alla rikedomar ur hennes mun och rummet fylls av en ljuvlig doft. Hamda berättar för sin make allt hon varit med om och nästa dag går hela palats-familjen ner till stranden för att tacka Fisaikra. Slutet gott allting gott.

Jag är inte bara förtjust i själva sagan, illustrationerna gjorda av May al-Mannai gör också att allt bara lyser och glittrar och jag sitter här och vill sjunka ner i sanden, titta upp på stjärnorna och fullmånen, höra havet skvalpa lite och ha en Fisaikra där bredvid. Mera sådana här böcker vill jag ha!


söndag 1 januari 2012

Utopia, av Ahmed Khaled Towfik

Utopia är en grym futuristisk skildring av Kairo som nästan lämnar ett kallt illamående efter sig. Överklassen har lämnat en stad som krackelerar i fogarna och byggt ett eget samhälle där allt finns i ett ändlöst överflöd, inte minst tristessen som ger en ständig fadd smak i munnen. När man har allt, när sex och droger inte längre ger några kickar, när man inom loppet av en timme gjort allt som finns att göra, vad finns då kvar? Välkommen till Utopia, en inhägnad, amerikansk marinkårsskyddad koloni för den egyptiska överklassen när samhället kring år 2023 har kollapsat.

Ett ungt par bryter sig ut ur bubblan, inte av ideologiska skäl, inte av någon nyfikenhet på världen utanför Utopia, utan enbart på grund av tristessen, för det som finns kvar att göra är att gå på jakt, "go hunting an other", döda och ta med en bit av offrets kropp som trofé, det mest förbjudna, det enda som kan få adrenalinet att flöda i ådrorna. Efter att ha slagit ihjäl två slavarbetare (för det finns ju jobb som Utopia-invånarna inte befattar sig med förstås), klätt sig i deras smutsiga kläder, så sitter de två ungdomarna på bussen ut ur den enda värld de känner till men mötet med den andra sidan blir mycket mer än bara adrenalinkickar.

Smutsen, skiten, lukterna, de desperat hungriga människorna, situationen på andra sidan är mycket värre än de hade kunnat föreställa sig och båda ungdomarna förstår att de måste handla snabbt innan de blir upptäckta. Jakten är på gång, en prostituerad blir offret och nu gäller det bara att plocka fram telefonen och få någon från Utopia att rycka ut med helikopter för att få dem ut därifrån. I det ögonblicket blir de upptäckta av ett gäng unga män, "They aren't like us! They're from Utopia!" och händelseförloppet blir ett helt annat än de tänkt sig.

I fortsättningen varvas berättelsen mellan den unge namnlöse mannen från Utopia och Gaber, en annan ung man, mellan jägaren och bytet. Gaber har iakttagit ungdomarna sedan de klev av bussen, sett överfallet på den prostituerade, genast förstått vad det kan leda till för våldsamheter och bestämmer sig för att på något sätt rädda dem och föra dem tillbaka dit de hör hemma. Varför han gör det förstår man aldrig fullt ut, någon tacksamhet från det unga paret möter han aldrig, bara förakt och dessutom verkar Gaber också inse att hans beslut på något sätt kommer att betyda slutet för honom själv.

Det är en obehaglig och otäck skildring, inte bara av den andra sidans misär, utan också i skildringen av Utopia där man mer och mer distanserat sig från "De andra" och den gemensamma historien. Allt är numera tillgängligt för Utopias ungdomar men hur rikedomarna blivit deras finns inga betänkligheter inför. "This was my land and this was my world. I was born here. If my father stole these rights, then they had become my birthright, and I wouldn't give them up for beggars and street whores". Att barnen inte längre ges arabiska namn är också ett tecknen på distansering, ett annat är ungdomarnas förundran över att Israel en gång betraktats som fiende.

En skräckvision, lite av en thriller, obehaglig att läsa men svår att lägga ifrån sig. Ahmed Khaled Towfik är en av de första arabiska författare som gett sig in på skräck- och science fiction-området och den förste att skriva thrillers med medicinska teman, men så är han också läkare vilket inte minst märks i Utopia. Mer än 200 böcker har han skrivit, det här är så vitt jag vet den enda av dem som översatts till engelska.

Bye bye Babylon : Beirut 1975-1979, av Lamia Ziadé

I början av 1970 beskrivs Beirut som ett paradis för välbärgade libaneser. Allt fanns att köpa, shoppingvagnarna var välfyllda, rulltrapporna rullade, varuhusen glänste och var överfyllda av amerikanskt importerat gods, bubbelgum och marsmallows. 1975 är Lamia sju år och njuter av livet och överflödet, drömmer om bananasplit och godis. Samtidigt finns ett annat överflöd, ett överflöd av vapen som de olika milisgrupperna samlar på hög, Libanon är en krutdurk i väntan på gnistan som ska få allt att explodera, och vi vet att gnistan kom, 13 april 1975.

Lamias bok om Beirut under kriget är en annorlunda bok, mest för bildernas skull, för de flesta av sidorna i Bye bye Babylon är teckningar, minnesbilder, men också för att boken skildrar kriget ur ett barns perspektiv. Texten är ganska sparsmakad, inget överflöd av ord, inga ordrika beskrivningar av strider, men bilderna talar desto mer. Där finns alla möjliga vapen, där finns maskerade milismän på ena sidan och hippieliknande milismän i utsvängda sjuttiotalsjeans på andra sidan, där finns ett uppslag med en explosion på ena sidan och bakelser på andra sidan, de klassiska skyltarna i starka färger (Holiday In, Cavalier, Phoenicia) på de brinnande hotellen. Lamia tecknar också porträtt av de ledande krigsherrarna och politikerna samtidigt som hon skildrar sitt eget liv, både rädslan men också en känsla av att livet bara går på. Hon ligger där i sin säng på nätterna och motar bort rädslan genom att läsa Enid Blyton och serietidningar, hon lever med sina egna hjältar för hon tvivlar stort på att de "hjältar" som verkligheten talar om är något att ha. Hon tvivlar på sina föräldrar när de plötsligt blir borta i flera veckor, instängda på Hotel Cavalier, dit de gått för att höra sig för efter en försvunnen kusin. När striderna plötsligt bryter ut för fullt i området kring hotellet blir de oförmögna att ta sig därifrån. Lamia och hennes bror blir ensamma med sin farmor och Lamia är rasande. 

My parents are still at the Cavalier Hotel, and I'm angry with them. I hate this hotel that has separated me from them in such an awful world. I hate them for having left Walid and me alone in Kattine with my grandmother and Tamar. While the country is ravaged by war thay are enjoying themselves at the Cavalier [...]I am sure that the Cavalier, in the wicked Hamra neighbourhood, is a sort of brothel or a cabaret where people are making merry: dancing, kissing, laughing, feasting and drinking. They've abandoned us and are having fun, forgetting the war, giving us only a passing thought.

Hon ser framför sig hur hotellet träffas av en bomb, hur hennes föräldrar dör, hur hon själv blir föräldralös och hur hon som vuxen filmstjärna ska återvända till Cavalier för att ta reda på vad som hände föräldrarna... När jag nu sitter och bläddrar i boken på nytt så sjunker jag nästan in i teckningarna, Lamias tankar blir verkliga, men tydligast är kontrasterna mellan vad hon ser och vad hon får förmedlat till sig. De tre leende herrarna Anwar Sadat, Jimmy Carter och Menahem Begin på en sida, på den andra en eldsvåda, rök, krut. Yasir Arafat med ormar som kryper ur mungiporna, Hafez al-Asad som blodtörstande drake, ett tuggummipaket vid sidan av en burk valium. Det bilderna också förmedlar är att det var ett krig som många profiterade sig på, de syns t ex genom guldkedjorna som  milismännen bär, och det är slående hur vapen blir till varor som man konsumerar likt en burk jordnötter. Kriget verkar plötsligt  inte vara något annat än konsumtion och det känns som en märklig men inte obetydlig tanke.

Om man vill se bilderna så finns de på Lamia Ziadés hemsida i sin helhet, men utan text.