Jag brukar läsa i ett ganska högt tempo men Abdellah Taîa ska man läsa långsamt, för det är som om varje ord har en innebörd, som om varje ord finns där av en specifik anledning. Det är som poesi och plågsamt självutlämnande. Han skriver om sig själv, både förlusten och sökandet efter en identitet, det sanna jaget, inte "den feminine pojken", inte "den vackra Leîla", inte identifieringen med de vackra filmstjärnorna, inte det hans älskare velat göra honom till, bara sökandet efter jaget, det äkta som han på vägen tycks förlorat. I romanen är det hans vilsna irrande i Kario som på något sätt ger honom näring och för honom vidare, men jag ser det mer som ett irrande inom honom själv, som plats är Kairo betydelselöst. "
I tre dagar stannade jag ensam i Kairo. Ensam bland folk. Buren. Knuffad. Krossad. En galning bland galningar." Abdellahs ensamhet är en avgrundsdjup ensamhet som han obarmhärtigt knuffas ner i efter att ha övergivits. Den han trodde på, var besatt av, kunde dö för, ville bli älskad av, ägd av, övergav honom. Men plågorna för honom också tillbaka till de tidigare kärleksrelationerna, som alla i viss mån utplånat hans identitet och nu står han där, en galning som inte vet vem han är. Bit efter bit måste plockas upp och sättas ihop för att återskapa den han en gång var.
Den svenska översättningen är gjord av
Håkan Lindquist och Davy Prieur.
Jag har tidigare skrivit om titeln
Salvation army som liksom
Ett arabiskt vemod är starkt självbiografisk. Som många andra författare från Maghreb-området skriver Abdellah Taîa på franska och han har hittills kommit ut med sex romaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar