onsdag 1 juli 2015

Den lilla hemligheten, av Yara Bamieh







Varför uppträder hon så märkligt, den här flickan, och varför är hon så tyst? Ingenting som händer omkring henne verkar spela någon roll, hon bara går där genom staden, så målmedvetet på något vis. Kanske tittar hon lite i ögonvrån, men säger något, nej det gör hon inte, inte ett ord.









De andra barnen leker i parken, kastar boll, har picknick i skuggan av träden, men flickan vill varken leka eller vara med på någon picknick! Hon sätter sig och vilar på bänken en stund och fortsätter sedan sin promenad. Så tyst. Så konstig.












Några katter hejdar henne och försöker få henne på gott humör, jamar som i en kör, men flickan bara vänder på huvudet, demonstrativt, munnen som ett streck och så sätter hon hörlurarna över öronen och går vidare. Vad är det för fel på henne? Varför vill hon inte ha med katterna att göra? Tycker hon kanske inte om katter?



Nej, det spelar ingen roll vad som händer omkring henne. Hon vill inte äta sötsaker, hon ropar inte på hjälp när hon blir jagad av hundar, hon öppnar inte munnen för att smaka på regnet, INGENTING kan få henne att säga något. Hon måste ha en hemlighet som hon inte kan berätta för en endaste en. Särskilt inte för några envisa katter!


För varje sida i den här fina bilderboken växer nyfikenheten sig större och större och överraskningsmomentet i slutet är verkligen något man inte ens kunnat föreställa sig! För den nyfikne kan det vara bra att veta att Den lilla hemligheten kommer ut i svensk översättning i mitten av augusti men redan nu går den att förbeställa på förlagets webbplats Bokverket

Yara Bamieh bor i Ramallah och är illustratrör, grafisk designer och arkitekt. Den lilla hemligheten har hon både illustrerat och skrivit texten till själv och boken gavs ut på arabiska på Tamerinstitutet år 2012. I september besöker Yara Internationella biblioteket tillsammans med två andra arabiskspråkiga författare. De kommer också att besöka bokmässan i Göteborg där de bl a deltar i ett seminarium om modern arabisk barn- och ungdomslitteratur.

Den som vill se mer av hennes fina illustrationer kan titta på Yara Bamieh.Illustrations



lördag 20 juni 2015

Vår systers sagokista, av Maya Abu al-Hayyat

När jag var i Haifa i våras besökte vi skolbiblioteket vid Karmelitskolan tillsammans med en grupp palestinska skolbibliotekarier. Det var en varm eftermiddag och jag var jättetrött efter ett långt och intensivt förmiddagsmöte. Foz Francis, bibliotekarien på skolan, berättade om sitt läsfrämjande arbete, om bokfestivaler och workshops, men hur spännande det än var så befann jag mig just då någonstans mellan sömn och vakenhet.

Plötsligt hörde jag henne nämna en bok som jag mycket väl kände till och jag nästan ryckte till! Hon berättade om hur barnen läst boken قصة قبل النوم (Qissah qabla al-nawm) och sedan skrivit brev till författaren och om hur hon själv lovat att skicka dem men inte visste hon hur hon skulle få kontakt. Att jag vaknade till i det ögonblicket berodde på att jag faktiskt höll på att översätta just den boken och hade stämt möte med författaren i Jerusalem en vecka senare! Jag insåg att min uppgift nu var att agera brevbärare och se till att Foz löfte till barnen uppfylldes.


På arabiska heter boken "Godnattsagan" och handlar om Manal, en flicka som kan berätta sagor som ingen annan! Hennes småsyskon är verkligen lyckliga som har en sådan storasyster. Varje kväll när de motvilligt avslutat alla lekar och det är läggdags kryper de upp i Manals säng tillsammans. Man kan riktigt höra deras röster, hur de småfnissande, småpratande, skrattande bökar om, småbråkar om den bästa platsen och till slut kommer till ro och spetsar öronen. Vad ska Manal berätta om ikväll?

Längre hinner de inte innan mamma kommer in och säger att nu måste de verkligen vara tysta och släcka lampan! Och vad i allsin dar, ligger ni allihop i Manals säng? Nej, det här går inte an, nu måste ni vara tysta och sova! Var och en i sin egen säng, nu på momangen!


Motvilligt gör de som mamma säger, hon släcker lampan, säger godnatt och lämnar dem ensamma. Tyst, tyst tassar barnen upp igen, hyschar på varandra och smyger ljudlöst ner i Manals säng. Åh Manal, viskar de, berätta en saga!

Manal kan inte se, men hennes huvud är som en skattkista full av de mest fantastiska berättelser. Med sin käpp kan hon trolla fram sagor om vad som helst, det är bara att välja! Vad får det lov att vara i kväll? En saga om en häst kanske, eller en magisk blomma, eller en resa ut i rymden?

Men en kväll är Manal tyst. Inte bara en kväll, hon är tyst och ledsen i flera dagar och syskonen fattar ingenting! Vad är det som har hänt? De tjatar och tjatar, drar i henne, kastar kuddar på henne, kanske hoppar de till och med i sängen av otålighet, men ingenting hjälper!

Manal får nog. Tyst med er! Gå och lägg er och sov! Det blir inga sagor! Manal berättar att hennes käpp har gått sönder, den magiska käppen som hon trollar fram sagorna med. Utan den vågar hon inte gå ut för att samla nya sagor för tänk om hon ramlar, tänk om de andra barnen skrattar åt henne? Ingen käpp, inga sagor. Punkt slut. Jag tänker mig att syskonen tvärtystnar. Ingen käpp, inga sagor? Hur ska det nu bli?

Barnens mamma hör vad Manal säger och kommer till hjälp. Det är inte käppen som är förtrollad, säger hon. Manals ögon ser sånt som ingen annan kan se och därför blir sagorna så speciella! Mamma föreslår att de ska gå ut tillsammans så att Manal kan hämta inspiration, samla in dofter, ljud och andra intryck som kan bli till nya sagor.












Så blir det, och när kvällen kommer och det är läggdags är förväntningarna höga. Vad ska det bli för saga? Nu är allt äntligen som vanligt, eller kanske ändå inte... för mamma uppför sig inte som vanligt och att sluta leka och gå och lägga sig känns inte längre så motigt. Nej, läggdags är den vackraste stunden och vilken tur att den stunden kommer varenda kväll!

Den palestinska poeten Maya Abu al-Hayyat har skrivit en fantastiskt fin text och tillsammans med Lubna Tahas illustrationer hör boken definitivt till mina favoriter bland de palestinska barnböckerna. Den arabiska boken är utgiven på Tamerinstitutets förlag i Ramallah och på deras webbplats kan man läsa om många andra av deras fina barnböcker. I augusti kommer så äntligen "Godnattsagan" ut på svenska med titeln "Vår syster sagokista". Vill du förbeställa boken kan du göra det på förlaget Bokverkets webbplats.

Men hur gick det egentligen med mitt uppdrag som brevbärare?  Det gick väl sådär. Min sista kväll i Jerusalem mötte jag Maya över en kopp te och vi pratade och pratade, gick igenom översättningen, pratade ännu mer och så blev klockan mycket och vi skiljdes åt. Jag kom tillbaka till mitt hotell, och hade jag inte då sett att breven låg kvar i väskan hade de följt med ända hem till Stockholm! Tidigt nästa morgon, innan jag åkte till flygplatsen, hann jag lämna dem på restaurangen där jag träffat Maya kvällen innan och där kunde hon samma dag hämta upp dem! Brevbäraryrket är nog ingenting för mig!

tisdag 16 juni 2015

The little green drum, av Taghrid al-Najjar


En av mina absoluta favoriter bland de senaste årens arabiska barnböcker är bilderboken ما المانع؟ ("Varför inte?"). Boken är skriven av Taghreed al-Najjar och utgiven på det fantastiska förlaget Al Salwa. Nu har boken just kommit ut i en engelsk översättning med titeln The little green drum. Översättningen är bearbetad till en "Early Reader" vilket gör att varken illustrationer eller text riktigt kommer till sin rätt eller åtminstone inte motsvar originalet. Men det kanske inte är rättvist att jämföra böckerna på det sättet och den engelska lilla boken är ändå riktigt fin!

Berättelsen utspelar sig i den palestinska byn Lifta (som du kan läsa mer om lite längre ner) under 1930-talet, där flickan Samia bor med sin pappa Yaba. 


Samias pappa har en mycket viktig uppgift i byn, han är byns "mesaharati" den som med sin trumma väcker byborna under månaden Ramadan så att de ska hinna äta innan dagen gryr och dagens fasta tar vid. Men det här året händer det sig att Yaba får ont i magen, så ont att han inte ens kan resa sig upp ur sängen, precis lagom till Ramadans början!


Samia ger sin pappa ett speciellt té för magen, men det hjälper inte alls. När morgonen närmar sig kan han fortfarande inte komma upp och han är förtvivlad över situationen. Hur ska det gå? Hur ska byborna nu vakna? Samia får en strålande idé. "Jag kan vara "mesaharati!" Samia vet precis hur man gör, hon har ju varit med sin pappa år efter år när han spelat på sin trumma. Så klart att hon också kan utföra denna viktiga uppgift! Men Yaba är förstås inte lika övertygad. "Vad ska byborna säga, du är ju bara en liten flicka, det här går ju inte an!"

"Varför inte?", frågar Samia.

Yaba oroar sig över att hon ska gå vilse i mörkret och han oroar sig över att vilda djur ska gå till anfall och skada henne. Men Samia vet precis hur hon ska gå, hon har sin lykta med sig som lyser upp stigen och hennes hund Barkie* följer ju med och kan skrämma bort vargen. Yaba ger med sig, någon måste ju väcka byn och Samia är en flicka som är både stark och modig! 


Visst blir det så att lyktan lyser upp vägen och visst händer just det där att den farliga vargen kommer! Men Samia hade helt rätt, Barkie har inga problem med att skrämma bort vilda djur!

Så kommer då ögonblicket då hon börjar slå på trumman! Lite orolig är hon allt. Vad ska de säga när de ser att det är en liten flicka som slår på trumman?


Fönster efter fönster lyses upp i mörkret och förvåningen är stor när invånarna ser vem det är som har väckt dem! Samia! Men var är din pappa? När de får höra att han har ont i magen och att Samia tagit på sig uppgiften att väcka dem så tycker de alla att hon är fantastisk!

Barnen i byn vaknar också och både ser och hör Samia. Alla vill de slå följe med henne, men ingen har någon trumma. Går det bra med en flöjt, en luta, en tamburin eller till och med ett grytlock? Så klart att det går! "Varför inte?"


Tillsammans med Samia går barnen runt och spelar och sjunger så att alla i byn till slut har vaknat. Barnen bjuds på godsaker och alla önskar varandra en välsignad Ramadan. Då kommer Saima att tänka på sin pappa och får bråttom att vinka adjö. Hon tar sin trumma och lykta och går tillbaka hela vägen hem, genom den mörka skogen där vargen nu gömmer sig i rädsla för hunden Barkie. När Samia kommer hem sitter hennes pappa upp i sängen och mår mycket bättre! "Välkommen hem min lilla blomma! Är alla i byn vakna nu?" Samia berättar om alltihop och hennes pappa kramar henne och önskar en välsignad Ramadan till den bästa "mesaharatin" i hela världen!

(*Barkie heter hunden i den engelska översättningen, men på arabiska heter den Barq (برق) vilket på svenska betyder blixt. Barq låter mycket bättre i mina öron än Barkie och säger något om vilken kraft som finns i den där lilla hunden!)

Författaren och förläggaren Taghreed al-Najjar kommer till Sverige i september i ett samarbetsprojekt tillsammans med Internationella biblioteket med stöd från Svenska institutet. Jag hoppas så mycket att något svenskt förlag ska få upp ögonen för hennes fantastiska barnböcker. Förlaget Trasten har tidigare gett ut När det knackade på dörren (عندما دق الباب) som även den är bra att tipsa om under Ramadan, men titta också på hennes andra böcker på Al Salwas webbplats.



Det här är en bild från Lifta i dag. Taghreed al-Najjars familj har sina rötter i byn, som ligger strax utanför Jerusalem. Under Nakba 1948 flydde byns invånare till en säkrare plats och sedan dess har husen stått tomma och ägarna har inte tillåtits återvända till sina hem.

Jag besökte byn i våras och kunde se Samia framför mig, hur hon gick med sin trumma från hus till hus tillsammans med de andra barnen. Om du vill se fler bilder därifrån kan du titta här. Mer information om Lifta hittar du på webbplatsen för Lifta Society.


måndag 15 juni 2015

Palestinska barnböcker, snart på svenska!

Det är ganska precis två år sedan som jag fick upp ögonen för böckerna, السر الصغير  (al-Sirr al-saghir / Den lilla hemligheten) av Yara Bamieh och قصة قبل النوم  (Qissah qabla al-nawm / Godnattsagan) av Maya Abu al-Hayyat. Jag var på besök i Ramallah tillsammans med delegationen Librarians and Archivists to Palestine (LAP). Vid ett tillfälle besökte vi Tamer Institute for Community Education och jag fick möjlighet att gå igenom deras senaste utgivning. Jag fäste mig snabbt vid just de här två böckerna och det var då som det första lilla fröet såddes till idén om att få dem utgivna på svenska.

Det var inte min första kontakt med Tamerinstitutet. Jag hade på nära håll följt deras arbete under flera år och jag kände till dem redan innan de kom till Stockholm för att ta emot ALMA-priset 2009. Förutom det läsfrämjande arbetet de driver har de också ett av de mycket få barnboksförlagen i Palestina. Deras utgivning har länge haft stor betydelse för de palestinska barnens tillgång till litteratur, liksom för palestinska barnbokskreatörers möjligheter att publiceras.

Ni som har följt den här bloggen vet att jag återvände till Palestina tidigare i år, även denna gång tillsammans med några medlemmar ur nätverket LAP. Fokus låg denna gång på problemen kring import av arabisk barnlitteratur från de angränsande länderna, något som vi hade hört talas om tidigare och ville lära oss mer om. Men vad som också kom upp till diskussion under många av de möten vi hade var svårigheten att sprida kännedom om den palestinska litteraturen till andra delar av världen. Många i väst är intresserade av att donera barnböcker till Palestina, men hur många vet och känner till att också palestinsk barnboksutgivning finns och att den trots många svårigheter också växer? Hos de palestinska förlagen finns en stark önskan om att få sin litteratur översatt till andra språk, att visa att barnböcker från Palestina är universella och av god kvalitet. Eller som en författare vi träffade ganska drastiskt uttryckte sig: "Vi vill visa att palestinska barnböcker inte handlar om terrorism!"

Svensk barnlitteratur är välkänd i Palestina. Tack vare det svenska förlaget Dar al-Munas översättningsarbete och därefter bistånd i form av stora bokdonationer har många palestinska barn vuxit upp med Pippi Långstrump, Alfons Åberg och andra svenska barnbokskaraktärer. Men hur mycket av den arabiska barnlitteraturen kan vi hitta i svensk översättning? I dagsläget finns vad jag vet endast två titlar: När det knackade på dörren, av Taghreed al-Najjar och Ibn Battuta, av Fatima Sharafeddine. Två böcker, i kontrast till de kanske över hundra titlar som översatts från svenska till arabiska.

Idén om att få palestinsk barnlitteratur översatt och utgiven på svenska har sedan mitt besök i Ramallah 2013 sakta vuxit fram till något allra högst konkret. Det blev det lilla men väl etablerade förlaget Bokverket som visade intresse och som nu publicerar två palestinska barnböcker, för första gången någonsin i svensk översättning. Det är betydelsefullt, inte enbart för författarna, illustratörer och Tamerinstitutet, det är betydelsefullt för barnkultur i Palestina över huvud taget, en liten vink om att man inte bara tar emot utan också har någonting att ge!


Den lilla hemligheten (السر الصغير), av Yara Bamieh, är berättelsen om flickan som promenerar genom staden men som vägrar öppna munnen. Ingenting verkar kunna få henne att prata, sjunga eller ens ropa på hjälp när hon blir rädd. Vad är det för hemlighet hon bär på och som hon inte berättar för någon?

Yara Bamieh kommer till Bok & Bibliotek i Göteborg i september och deltar i ett seminarium om arabisk barnlitteratur i dagens Mellanöstern. Då finns det chans att köpa signerade exemplar av hennes bok. Tillsammans med två andra arabiskspråkiga barnbokskreatörer deltar hon i ett projekt initierat av Internationella biblioteket med stöd från Svenska Institutet.



Vår systers sagokista (قصة قبل النوم, "Godnattsagan"), av poeten och författaren Maya Abu al-Hayyat, handlar om en storasyster som inte kan se men som berättar de mest fantastiska sagor. Hennes huvud är som en skattkista full av berättelser. Varje kväll trollar hon fram sagorna med sin magiska käpp och tar syskonen med sig på äventyr. Men en kväll är storasyster Manal bara tyst och ledsen. Vad är det som har hänt? Kan det verkligen vara sant som hon säger, att sagorna tagit slut?

Berättelsen om Manal nominerades till det stora arabiska barnbokspriset Etisalat Prize for Arabic Children's Literature år 2011. Illustratör är Lubna Taha.


Båda böckerna kan nu förbeställas på Bokverkets webbplats.

fredag 8 maj 2015

Barnböcker från Saudiarabien



Ibland när jag är ute och presenterar arabisk barnlitteratur får jag frågan om barnböcker från Saudiarabien. Hittills har jag bara kunnat säga att de finns och visat på länkar som leder till författaren och konstnären Halla Bint Khalid  och förlaget Kadi & Ramadi. Själva böckerna har jag inte haft tillgång till.

Men, häromdagen fick jag ett meddelande om att jag hade ett paket att hämta och det paketet kom just från Halla Bint Khalid, som uppmärksammat mitt intresse för arabisk barnlitteratur och nu skickade mig exempel på några av hennes böcker. Flera av böckerna finns roligt nog både på arabiska och engelska! Efter att tidigare bara sett dem på bild känns det fantastiskt roligt att kunna bläddra i dem, läsa, se på bilderna och fundera över om det finns något särskilt som pekar på att de just kommer från Saudiarabien. Skulle någon fråga mig om just det där sista så skulle jag säga både ja och nej eftersom de böcker jag nu har är ganska olika varandra.

أرقام خلود
أبجديات تانة
Den lilla fina boken om siffror räknar upp får och fjärilar, blommor och sniglar och får en extra krydda genom spåren av ett barns teckningar. Abc-boken börjar med A som i Allah, men där finns också krokodilen, chokladasken, granatäpplet, giraffen, påfågeln och elefanten. Även om referenser till islam och arabisk kultur finns med så känns de mer allmängiltiga än saudispecifika (vad nu det skulle vara). Men jag märker att jag tycker mycket om Hallas illustrationer.


Två av böckerna står ut lite extra. Den ena är Bathrah.


Bathrah är ett sådant där barn som vi alla mött någon gång under en resa, på tåg, buss eller som här på ett långflyg. En sån där okontrollerbar unge som gör precis allt man inte får göra och som retar gallfeber på sina medpassagerare och gör sina föräldrar förtvivlade. Hon ritar på väggarna, är i vägen för flygvärdinnorna, petar sig i näsan och tar andra ungars leksaker. Hon är förfärlig, fast väldigt rolig att läsa om i en bok. En liten notis finns på bokens framsida, "Almost 100% True". Jag är helt säker på att Bathrah inte bara finns i Saudiarabien, såna som hon finns överallt!

Den andra boken som står ut är One Hundred och den hör definitivt till min favorit i högen, både vad gäller text och illustration.


"Once upon a NOT-SO-LONG time ago, the Kingdom of Saudi Arabia was very poor. Most of its people lived in tents and mud-brick houses without any electricity or plumbing... imagine!"

Det var också ont om vatten, men i borrningarna efter vattenkällor så upptäcktes oljan, det svarta guldet, och därefter förändrades samhället väldigt snabbt. Det fanns däremot en sak som inte förändrades och det var människornas kärlek till sina tält och till den vida arabiska öknen...

Hela landet väntade på att regnet skulle komma, de väntade och väntade, månad efter månad. Till sist föll regndropparna och det betydde att öknen äntligen skulle blomma! En av prinsessorna ropade på sin tjänare och bad honom förbereda för en tur ut med tälten i öknen. "Hur många personer ska jag förbereda för?" frågar tjänaren och prinsessan börjar räkna... det är alla barnbarnen, det är barnskötarna, sällskapsdamerna, serveringspersonalen, kökspersonalen, bärarna, de särskilda kaffe- och tekokarna, ormfångaren, chauffören, elektrikern m.fl.


Tillsammans blir de etthundra och var och en av dem finns uppräknad med namn och bild i boken. Trots ett litet missöde på vägen, där alla får hjälpa till och knuffa, så kommer de fram och på kvällen tänds lägerelden.

"In the evening, they lit up the sky with a magnificent of fireworks while the Grand Princess and her 'Bnayyat' played drums and sang traditional songs. It was a lovely night!"


Det är inte bara personerna som namnges och tecknas utan också väldigt många traditionella saker, kokkärl, stekpannor och rivjärn, kaffepannor, rökelsekar, kuddar och madrasser. Alla i hushållet har sina specifika uppgifter och de bär på frukter, grönsaker, bröd och kakor. Flera av personerna verkar också ha levt i verkligheten, sagoberätterskan, trumslagaren och poeten. Så kanske är det här den mest saudiska boken om man med det menar tradition och kulturarv? Vad man än vill kalla det så är den i alla fall väldigt fin!


I bokpaketet fanns också Duha ya Duha, bild och text till en traditionell vaggsång från Hijaz. Jag har hittat en inspelning av just den här boken på youtube och även om ljud- och bildkvalité inte är perfekt så är den fin! På webbplatsen Mamalisa finns en engelsk översättning av texten.
دوهه يا دوهه
دوهه يا دوهه

Ytterligare två böcker fick jag, Sand riddles och Everywhere.

Sand riddles innehåller just gåtor att lista ut med hjälp av illustrationerna och alla har de att göra med den arabiska öknen och om att vara rädd om naturen. Har man gissat rätt på alla gåtor vet man också svaret på den sista: "What is the treasure all desert travelers search for?"


Everywhere handlar om alla de där små djuren vi ständigt har omkring oss och som vi helst inte vill veta om. Baciller, bakterier, virus och mikrober och här får vi t ex veta att vi helst inte ska dricka vatten från akvariet eller pussa en babian. "Take care, take care! This may be a scare, but tiny monsters are everywhere!"




Nu vill jag ha fler bokpaket!

söndag 19 april 2015

al-Nawm, av Salim Barakat - النوم‎, سليم بركات



När jag var i Haifa nyligen, besökte jag bokhandeln och förlaget Maktabat Kull Shay. Bland hyllorna på lagret fanns en hel del äldre litteratur och jag letade i vanlig ordning efter de fantastiska barnböckerna från det nedlagda förlaget Dar al-Fata al-Arabi. I stället för den bok jag egentligen var på jakt efter hittade jag boken al-Nawm, en av de få barnböcker som den kurdiske författaren Salim Barakat (Syrien) har skrivit, utgiven på förlaget Dar al-Nawras 1980.

Berättelsen handlar om den söta flickan Samandalah, den vackra fågeln Dudu och den lilla katten Baysun. Samandalah får plötsligt för sig att hon inte längre kan leka med sina vänner eftersom hon är mycket sötare än de båda och duktigare på att skriva bokstäver men hon får genast svar på tal! Dudu och Baysun har egenskaper som Samandalah saknar, men inte skryter de för det!


I det ögonblicket gör Natten entré, i sällskap av en hel hop guldskimrande stjärnor och de tre vännerna önskar plötsligt inget hellre än att bli stjärnor de också! Natten skrattar åt dem och säger att de helt omöjligt kan bli stjärnor, men nog kan de leka tillsammans med dem! Samandalah hoppar och klappar händerna, Dudu flaxar med sina små vingar och Baysun springer runt och viftar med svansen, men inte kommer de närmre stjärnorna för det, stjärnorna verkar inte vilja leka med dem alls. Natten förklarar att för att kunna leka med stjärnor så måste man sova!

"Kom Dudu och Baysun så lägger vi oss och sover!"

 

Den natten drömmer Samandalah att de guldglänsande stjärnorna kommer ner från himlen och in genom hennes fönster för att leka. Dudu drömmer att stjärnorna är små sparvar med gyllene vingar och Baysun drömmer att stjärnorna är små katter med gyllene päls och alla leker de tillsammans.


Från den stunden sover Samandalah, Dudu och Baysun varje gång de vill leka med stjärnorna!

Jag är verkligen glad över att jag hittade den här boken och jag tycker så mycket om de fina illustrationerna som är gjorda av Imil Mun'im اميل منعم. Salim Barakat har skrivit ytterligare två barnböcker som jag naturligtvis också gärna skulle vilja ha tag på, "Narjis" (نرجس) och "Vem vaktar jorden" (من يحرس الأرض).

onsdag 15 april 2015

Post-#lap2pal-möte med Diakonia


I dag på morgonen tog jag bussen ut till Diakonias Jerusalem-kontor i Beit Hanina. Det var både ett möte relaterat till LAP och till andra projekt. Jag ville veta lite mer om hur de arbetar med distribution av arabisk barnlitteratur i området och om det finns någonting vi skulle kunna samarbeta kring. 

Diakonia har distribuerat flera hundra tusen barnböcker till bibliotek och kulturcentra både på Västbanken, i Gaza och i Östra Jerusalem, men sedan Sida trots stora framgångar i arbetet slutade ge ekonomiskt stöd till detta har man haft svårt att fortsätta arbetet. Anna Lindh Foundation var den organisation som i stället för Sida skulle stå för stödet, men de har inte nått upp till förväntningarna helt enkelt. I princip kan man säga att det i dag inte finns några avsatta pengar för bokdistribution. 

Det man däremot under flera år har arbetat med är att på Birzeit University hålla fristående kurser i barnlitteratur samt metoder och redskap för att hålla litterära workshops, muntligt berättande m.m. Studenterna kommer inte enbart från litteraturvetenskapligt håll utan även ekonomer och ingenjörer har deltagit i kurserna. Flera av de tidigare studenterna är i dag aktiva i 15-16 skolor bara i Jerusalem.

Diakonia har i dag ett regionalt program där man försöker föra samman bibiotekarier, lärare och andra intresserade av arabisk barnlitteratur från länderna i hela regionen. I slutet av maj kommer de att i Amman hålla en konferrens där man ska diskutera framtidsvisioner. Hur ska man kunna genomföra en förändring, få barnen att lära sig vad demokrati innebär och uppmuntras till kreativt skapande? Det finns behov av ett större samarbete mellan länderna för att kunna åstadkomma någonting bestående.

Jag tog upp frågan om en eventuell webbplats för arabisk barnlitteratur där bibliotekarier och andra läsfrämjare ska kunna hålla koll på ny litteratur, läsa recensioner, få idéer om vad som är på gång, läsa rapporter från konferrenser och bokmässor, helt enkelt kunna få en överblick över barnlitteraturen i hela det arabiskspråkiga området. Safa' blev entusiastisk över det här och menade att infrastrukturen kring ett sådant projekt redan finns i och med de arbetsgrupper Diakonia har i de olika länderna. Det här är något jag tror att även LAP kan medverka i och kanske utifrån en sådan webb också kunna arbeta med tanken på den "önskelista" som ett flertal av dem vi träffat under veckan visat intresse för. Safa' skulle ta upp idén med dem hon träffar i Amman i maj. 

Det är fantastiskt att träffa sådana som Safa', människor som inspirerar och som ger idéer, människor som är intresserade av samma saker som en själv. I slutet av vårt möte kom vi båda överrens om att vi skulle beöva arbeta mindre för att ha tid att arbeta med allt det där vi gör utanför jobbet!

måndag 13 april 2015

#lap2pal : avslutning och uppbrott

,

Jag är tillbaka i Jerusalem, övriga medlemmar i delegationen har lämnat landet och jag är kvar ytterligare några dagar. De sista två dagarna i Ramallah gick vi igenom allt vi hört och sett under veckan, försökte göra en slags sammanfattning för att kunna rapportera till vårt "Advisory Board" som vi mötte upp med.

Så hur ser fortsättningen ut? Vilka möjligheter har vi och vad ska vi prioritera? En av de idéer som kommit fram under veckan är en slags "önskelista" där de palestinska bibliotek vi har kontakt med kan ange titlar de har svårt att få tag på eller där organisationer och privatpersoner som vill donera böcker kan se vilka böcker som biblioteken efterfrågar. Hur sedan distributionen ska ske är en svårare nöt att knäcka. Där behöver vi samarbeta med någon på plats. 

Ett annat önskemål vi hört om är att ordna en bibliotekskonferrens här, där deltagare både från Västbanken och '48 kan delta. Även där behöver vi förstås samarbeta, t ex med den palestinska biblioteksföreningen. Medlemmarna där är från Västbanken men det verkar inte finnas några formella hinder för att även palestinska bibliotekarier från '48 skulle kunna ansöka om medlemsskap. Jag tror att det största hindret för en sådan bibliotekskonferrens skulle vara finansiella problem men stöd från någon eller några större organisationer kanske skulle kunna göra det möjligt. 

Vi har också pratat om en delegation till Gaza och då försöka få med oss palestinska bibliotekarier från Västbanken och '48, men om det över huvud taget är möjligt återstår att se. 

Att samarbeta med Palestine Litterature Festival för att parallellt ha en litteraturfestival för barn är en annan idé.

Över lag verkar det finnas en stor önskan om att bara nå ut, inte enbart med information om förhållandena utan också nå ut med den litteratur som ges ut! En önskan om att visa världen att palestinsk litteratur inte är lika med terrorism, att barnen i barnböckerna är som vilka andra barn som helst och att det finns palestinsk barnlitteratur av hög kvalité, som t ex det som publiceras av Tamerinstitutet och Alaswar. Jag har ju redan börjat med detta i och med att två av Tamerinstitutets böcker kommer ut på svenska i år, men översättningar till engelska skulle nå så många fler! LAP har i dag ett stort nätverk av medlemmar och förhoppingsvis några med kontakter i förlagsvärlden i flera länder. 

Vi hade hoppats att mötet med vårt Advisory Board skulle resultera i något konkret projekt att jobba vidare med, men just nu kan jag inte säga att så verkligen blev fallet. Den grupp som träffat forskningsbibliotekarier har redan projekt på gång men vi andra famlar nog fortfarande lite i luften. Vi är inte helt klara över vad som är möjligt för oss att göra eller vad vi ska prioritera så diskussionerna fortsätter även om vi fått svar på många av de frågor vi kom hit med.


Sonia, Yara och Ruba

Min sista kväll i Ramallah tillbringade jag tillsammans med Ruba, som arbetar på Tamerinstitutet, Yara Bamiyeh som skrivit och illustrerat en av böckerna som ska komma ut på svenska och så hade vi sällskap av Sonia Nimr en stund. Sonia är nog den mest kända palestinska barnboksförfattarna och en helt fantastisk människa. Hennes senaste roman vann det stora Etisalatprisets kategori "bästa ungdomsbok" och under kvällen berättade hon i princip hela berättelsen. Jag hoppas verkligen att den blir översatt till så många språk som möjligt för jag tror att väldigt många skulle tycka om den! 

Jag och två till ur delegationen var kvar i Ramallah ytterligare en natt och vi blev erbjudna att åka med Tamerinstitutet till Bethlehem under nästa dag så vi tillbringade en kall och blöt dag med att träffa skolbarn från två olika skolor vars bibliotek Tamerinstitutet arbetar med och även två bibliotek i Aida flyktingläger. Det var en fantastisk upplevelse. Skolbarnen berättade om olika projekt de arbetat med i skolorna, som i den flickskola vi besökte där de kämpar för att få vatten till skolan, vatten att dricka och vatten till toaletterna. De har också arbetat med diskussioner kring tidiga giftermål och i skolan finns både flickor som är förlovade, gifta, och skilda! Flickorna i skolan är upp till 15 år. I dag menar de att det finns en större medvetenhet bland barnen och att det är möjligt att påverka föräldrarna att inte gifta bort sina fllickor för tidigt. 

I en annan av skolorna berättade pojkarna om hur de arbetat mot mobbning och flickorna i samma skola om hur de arbetat med konst kring "lek och frihet". 




Jag hade ju redan tidigare besökt Aida flyktingläger och kände till det arbete de gör på Lajee Center, men nu var den park klar som de just hade börjat arbeta med för två år sedan och i växthuset på taket växte jordgubbar och olika sorters kryddor. I tomma tårgaskanistrar hade de också planterat olika örter. 



I Betlehem sa vi tack och adjö till folket från Tamerinstitutet och åkte vidare till Jerusalem. Mina två meddelegater tog en buss till flygplatsen och jag blev ensam kvar. LAP-delegationen 2015 är över, nästan. Jag har ett möte med Diakonia på onsdag där jag ska ta upp några av de saker vi diskuterat under veckan. Men nu får jag vara turist ett par dagar!

torsdag 9 april 2015

#lap2pal : Haifa och Akka

Maktabat Kull Shay och Salah Abbasi

Redan tidigare hade jag läst en hel del artiklar om en palestinsk förläggare och distributör i Haifa som plötsligt fått sitt israeliska tillstånd att importera litteratur från Libanon och Syrien indraget. Vi visste att den palestinska juridiska organisationen Adalah hade tagit fallet till domstol men vi visste inte utfallet. Bara för ett par dagar sedan fick vi äntligen kontakt med förläggaren Saleh Abbasi som enligt Adalah kunde möta oss just den här dagen, på morgonen.

Förlaget har sin lokal i Haifas utkant och det som en gång varit en bokhandel fungerar nu som lagerlokal med böcker i travar, från golv till tak. En uppmärksam besökare som jag konstaterade genast att böckerna kom från förlag från många närliggande länder och under vårt samtal visade det sig att de  genom att ta upp fallet i domstol återfick sitt tillstånd.

Saleh Abbasi började vårt samtal med att tala om den stöld av palestinska familjebibliotek under 1948 berövade palestinierna på en stor del av sin litteratur. Så småningom började man på nytt att publicera och återpublicera i den mån man kunde och 1965 fanns två större bibliotek, ett i Hebron och ett i Jerusalem. Men det handlade först och främst om bestånd av religiös litteratur. Från 1974 började det växa fram en efterfrågan på arabiska barnböcker, serier som Ladybird och "Farasheh", men det var inte lätt att få tillstånd varken till att resa till Kairos stora bokmässa eller tillstånd att importera. Abbasi berättade att när Sadat besökte Israel 1978 tog han chansen att direkt be om tillstånd, för att få tillgång till litteratur av Mahfuz, Idris, Abd al-Qaddus m.fl och plötsligt öppnade sig dörrarna! Väl i Kairo växlade han pengar på svarta marknaden och kunde köpa mer än 3000 titlar, under detta första besök. (Vad han också berättade om var upplevelsen om att plötsligt komma till en helt ny värld, han sov ingenting under de första dygnen, bokmässan på dagarna och nattklubbar på nätterna!). Väl tillbaka i Haifa ordnade han en lokal bokmässa och det blev en succé, köerna var enorma och han sålde slut på allt!

I dag är det svårare att sälja böcker, folk läser mindre, vill inte lägga ut pengar på böcker och de två bokhandlar han har haft har lagts ner. Resorna till de stora bokmässorna fortsätter, men för att få åka måste han först få en inbjudan och eftersom han är palestinier så tillvaratas passet vid gränsen in. Varje år måste han begära nytt israeliskt tillstånd för sin bokimport och det som hände för några år sedan var att tillståndet plötsligt inte förnyades. Israel använde sig av en lag grundad på en brittisk lag från 1939 som innebar ett förbud mot att idka handel med fiendeländer, i det här fallet Libanon, Syrien, Libyen, Irak och Algeriet. Inga böcker tryckta i dessa länder fick föras in. I det här läget förde organisationen Adalah alltså fallet upp i domstol och lyckades vinna. 

Som förläggare har de översatt en hel del barnlitteratur från hebreiska men i dag publicerar de ca 20 titlar per år av palestinska barnboksförfattare. De har också försökt översätta stora palestinska författare till hebreiska, men dessa böcker blir inte sålda, det verkar inte finnas något intresse av arabisk litteratur i Israel. 

Tyvärr så är jag inte särskilt imponerad av förlagets barnboksutgivning, illustrationer och layout känns inte professionella trots att man funnits så länge på marknaden. En enda till synes intressant titel fångade min uppmärksamhet men det var allt. Det som ändå är roligt är att de också ger ut engelska versioner av flera av barnböckerna och det är de nog ganska ensamma om. 

Salah Muhsin och Eyad Barghuti på Adalah

Efter besöket på Maktabat Kull Shay åkte vi till Adalahs kontor. Adalah är alltså en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och är dessutom ett juridiskt center. Sedan 1996 har de arbetat för att försvara rättigheterna för Israels palestinska medborgare. Vi träffade Salah Muhsen som gav oss många exempel på hur staten Israel ständigt begränsar palestiniernas rättigheter, rättigheter till kultur och utbildning liksom rättigheter till vatten och elektricitet. 20% av landets befolkning blir diskriminerade  från vaggan till graven. För att förstå vad som pågår måste man hela tiden ha Nakba i bakhuvudet, det är grunden till alla problem, grunden till den diskriminering som ständigt pågår. Före 1948 fanns en gemensam befolkning i området, men efter '48 finns en palestinsk befolkning i Israel, den judiska staten, och 90% flyktingar spridda över ett stort område. 

Den nya staten behövde territorium, lagar för att kunna kontrollera befolkningen, staten konfiskerade och konfiskerar fortfarande palestinsk egendom. 20% av befolkningen äger i dag 3% av marken. Staten arbeta för att stärka den judiska identiteten och det slår igenom i skolornas undervisning liksom på arbetsmarknaden. Alla nya arbetstillfällen skapas på mark där judiska israeler bor, ofta på de illegala bosättningarna. Ingen investering sker i de byar där israeliska palestinier bor. 

Precis som Salah Abbasi på förlaget Maktabat Kull Shay berättade så tog Adalah fallet med det indragna tillståndet för bokimport upp i domstol. Salah Muhsen gav ytterligare en dimension till problemet, det handlar inte bara om bokimport i största allmänhet. Palestinierna är en del av den arabiska nationen, del av samma sociala och kulturella sfär med fasta och gamla relationer. Beirut har länge varit ett kulturellt centrum för arabvärlden med den viktigaste förlagsverksamheten. Översättningar av litteratur från hela världen publiceras i både Libanon och Syrien. Plötsligt skulle palestinierna inte längre kunna få del av den litteraturen! Men det handlar om mer än tillgång till litteratur och att kunna vara delaktighet av den gemensamma kulturen. Nyligen var en palestinsk journalist inbjuden till Libanon för att tala under en konferens. När han kom tillbaka till Israel arresterades han eftersom han haft samvaro med fiendeland. Israel sätter gränser för den palestinska befolkningens kulturella utövande och de är ständigt övervakade. Majoriteten av världens befolkning kan ha relationer med hela världen, men det gäller inte för Israels palestinska minoritet. 

Den nya generationen accepterar inte den här situationen längre utan är beredda att stå ut med de straff det ger att ta del av sin kultur.

Salah Muhsen berättade också om de beduiner som bor i Negev, i byar som inte erkänns av Israel. Där bor över 100.000 beduiner som inte är erkända medborgare. Där finns ingen samhällsservice, inga tillstånd, Israel förstör gång på gång deras hus och försöker med våld flytta invånarna till mer urbana platser, miljöer som är helt främmande för beduinerna. Israel vill använda marken för nya bosättningar, israeliska företag och industrier, judiska samhällen där beduinerna inte är välkomna. Salah gav ett exempel där beduinerna med våld förflyttats och marken nu används till en djurkyrkogård där välbärgade israeler kan begrava sin husdjur. 

Elever i de här områdena är de som misslyckas mest med sina studier, de klarar inte sina examen och har ingen framtid i det israeliska samhället. Skolorna har ingen elektricitet, ingen skolhälsovård, vägen till skolorna är inte asfalterade, ingen infrastruktur, ingenting. Staten gör allt för att tvinga dessa människor att lämna marken. Det handlar om ren diskriminering.

Att tala om bibliotek och litteratur kändes plötsligt som en exklusivitet, men Salah bekräftade mycket av det vi redan hört under veckan. Utbildningsministeriet stöder utgivning av hebreiska skolböcker när det gäller språk och det är den judisk-israeliska historien som berättas, detsamma gäller också ämnen som geografi, kultur och litteratur. Palestinierna i Israel växer upp i en miljö där medvetenheten om den palestinska kulturen är oerhört svag. De arabiska skolböckerna är hårt kontrollerade och Palestinas moderna historia utsuddad. Det här har resulterat i att den palestinska medvetenheten har varit svag bland palestinier i Israel. I dag sker en förändring, den andra intifadan har spelat en viktig roll, media likaså och det är i dag lättare att få information genom social media. 

Vi hann också prata lite om begränsningen av akademisk frihet för palestinska studenter, lärare och forskare. Under det senaste kriget inGaza stängdes all undervisning på arabiska ner på universitetet i Haifa. Den palestinska flaggan är bannlyst och det finns skarpa gränser för vad man får och inte får säga, skriva och undervisa i. 

Till mötet på Adalah kom Eyad Barghuti som leder arbetet på Arab Cultural Association, (ACA) Organisationen grundades 1998 av intellektuella palestinier som Edvard Said och Salma Khadra Yayussi och aktivister som ville ha ett forum för att arbeta med att bevara den kollektiva, arabiska och palestinska identiteten. Osloavtalet var en katastrof och ett hot mot denna identitet. Palestinierna hade nu separata utbildningssystem där systemet i Israel kontrollerades hårt. Inte enbart vad gällde skolböckerna utan också lärare och rektorer. ACA började titta på det arabiska språket i skolböckerna och insåg att de var fulla av misstag. Språket är kärnan i den arabiska identiteten och nära förknippad med kulturen. De insåg plötsligt att språket i de arabisk-israeliska skolböckerna var hebreiserade och i en enda bok hittade man 8000 fel, både vad gällde stavfel och grammatik. ACA börjar arbeta fram ett referensverk som alla skolböcker måste gå igenom för att godkännas och det har gett resultat. Språket i dessa böcker är i dag mycket bättre, men när det gäller innehåll är det ett farligare, mer riskabelt område att försöka förändra. Skolböckerna säljer den sionistiska tanken till de palestinska skolbarnen. Ordet  "Palestina" får inte förekomma i historieböckerna, den palestinska identiteten ignoreras fullständigt och ordet "nakba" är naturligtvis förbjudet. Böckerna ger full legitimitet till den judiska staten. 

Det är svårt för lärarna att arbeta under de här förhållandena. Den nya generationen är modigare, de använder sin tid att också tala om Palestina, om identitet och kultur, de tar risken att förlora jobbet. Eyad själv hann bara vara lärare i en månad innan han fick sparken! Traditionellt har lärare varit rädda för rektorerna, de har varit rädda för att barnen ska säga saker de inte får, de har varit rädda för att barnen ska fråga! Lärarna har varit ett redskap för staten Israel att kontrollera den palestinska befolkningen och Eyad liknade tvånget för lärarna att undervisa den sionistiska historien en kulturell våldtäkt på den palestinska befolkningen. Varje år kommer flera hundra lärarstudenter till centret för att studera kritiskt tänkande. Det är oerhört svårt att förändra innehållet i skolböckerna så hur man närmar sig innehållet blir väldigt viktigt. 

Det man idag diskuterar och strävar efter är en slags kulturell autonomi och centret i Haifa är knutpunkten, det är här kultureliten finns. Man arbetar just nu med att bygga upp ett arkiv, en filmstudio, en biograf, ett bibliotek och en scen för palestinskt kulturutövare. Man hoppas på att nå ut till forskare i andra delar av arabvärlden. Man hoppas bygga upp en kulturell infrastruktur för att göra palestinierna medvetna om både kultur och historia.

Vi lämnade Haifa och reste norrut till Akka. Bara någon vecka innan delegationen träffades här hade jag fått kontakt med ett barnboksförlag i Akka och vi var varmt välkomna dit. Att hitta förlaget var inte helt enkelt, det låg innanför Akkas medeltida ringmur och det kändes nästan som vi gått i cirklar innan vi kom fram. Jag kände det nästan på mig, men jag hade ju träffat Hanan Hijazi redan förut, i Stockholm, för kanske sju, åtta år sedan! 

Familjen Hijazi på Alaswar i Akka

Alaswar är inte bara ett barnboksförlag utan också ett forskningscenter för palestinsk barnlitteratur och dessutom ett center dit barn kan komma för att ta del av kultur. Barnen kan inte låna böcker, men de kan sitta där och läsa. Tidigare hade de också möjlighet att arbeta med olika workshops, teater, musik, konst och berättande, men i brist på resurser ligger den verksamheten just nu nere. Biblioteket får inprincip inget stöd, men det är en unik boksamling med böcker från hela den arabiskspråkiga världen. Centret är det första kulturcentret i Akka, en fattig stad som just nu är starkt påverkad av gentrifiering. Efter 1948 blev palestinierna i området mer eller mindre instängda innanför stadens gamla murar och i dag blir de i stället utkastade! Det har blivit attraktivt för rika judiska israeler att bo i den gamla staden. 

Alaswar har publicerat barnlitteratur sedan 2005, hittills 22 titlar, både av palestinska författare och från andra delar av arabvärlden. Många av böckerna har ett palestinskt tema, det kanske inte alltid går fram till barnen men man hoppas att det kan så ett frö till medvetande. De har svårt att få ut böckerna, biblioteken har inte råd och de finns inte heller med på listan över godkända distributörer som biblioteken får köpa från. Dessutom, Alaswar är noga med att inte samarbeta med den israeliska staten vilket gör allt väldigt mycket svårare. De vill på inga villkor ha något statligt stöd. 

Böckerna då? Definitivt i klass med vad som ges ut "utanför"! Det var fantastisk att se dem, att bläddra genom dem, titta på bilderna, se hur texterna var formulerade och jag plockade genast ihop en hög som jag bad att få skickade till Internationella biblioteket i Stockholm. Att sprida de här barnböckerna känns verkligen som en viktig uppgift. Att få dem översatta till svenska skulle vara fantastiskt!

I Akka hade vi också några timmar semester! Hanan och hennes dotter tog oss med på en fiskrestaurang där vi visserligen fortsatte samtalen, men det var nog ändå det mest semesterliknande vi haft under de här dagarna. Dessutom... Vi tog en tio minuters båttur för att se ringmuren från havet! 

Utsikten från fiskrestaurangen i Akka

onsdag 8 april 2015

#lap2pal : möte med skolbibliotekarier i Haifa.

'


För två år sedan upplevde vi vårt mest kaotiska möte i Haifa. Vi var nog mer än trettio personer, bl a en stor grupp skolbibliotekarier, alla pratade på samma gång och alla försökte översätta mellan arabiska och engelska, flera i vår grupp var magsjuka, det var över trettio grader varmt och luftkonditioneringen hade brakat samman. Ett möte ingen av oss glömmer, inte bara på grund av kaoset utan också för att vi förstod att skolbibliotekarier i de palestinska skolorna i Israel hade en väldigt tuff arbetssituation. Ända sedan dess har vi hållit kontakten med dem och ville verkligen ordna ännu ett möte för att reda ut om det fanns något stöd vi kunde ge dem.

Elham, som är ordförande i skolbiblioteksföreningen hade tillsammans med Foz, en av bibliotekarierna koordinerat dagens möte i Haifa. Vi träffades på The Clore Library, ett privat finansierat bibliotek (finansieras av Clore foundation i London) och det enda biblioteket i Haifa med arabisk barnlitteratur. Det grundades som ett judiskt-arabiskt kulturcentrum men nästan alla besökare är palestinier. Centret har en fantastisk rik verksamhet med yoga, schackskola, studiebesök på Zoo, undervisning i konst, musik, kreativt skrivande, teater och mycket mer. Utgångspunkten är att "alla kan lära sig". Själva biblioteket var också relativt välförsett med litteratur för både barn och vuxna. Även om största delen av barnboksbeståndet var väldigt gammalt så fanns en del nyare titlar från större väletablerade libanesiska  förlag. 

För skolbibliotekarierna måste The Clore Library vara ett drömbibliotek här. Själva får de i princip inget stöd varken från Israels utbildningsdepartement eller Haifa kommun. Om det skulle ges ekonomiskt stöd till skolbiblioteken så har bibliotekarierna ändå ingen insyn i budgeten utan skolorna satsar dessa pengar på annat. Skolledningarna ser sällan biblioteken som viktiga, det räcker med ett rum böcker och någon av lärarna kan hålla öppet. Om tillgången på arabisk barnlitteratur från länderna omkring vore bättre skulle de ändå inte ha råd att köpa in dem. Den situation de här bibliotekarierna befann sig i under vår förra delegation har inte förändrats till det bättre, snarare till det sämre. Själva menar det att det är en krass strategi från den israeliska staten, man försöker helt enkelt hålla nere utbildningsnivån för de palestinska barnen. Ändå har de palestinska skolbiblioteken in Haifa en bättre situation än i de mindre städerna och byarna, där är situationen katastrofal. I allmänhet satsas det på de judisk-israeliska skolbiblioteken som är välutrustade både vad gäller medier och antal bibliotekarier. 

Har skolbibliotekarierna möjlighet att köpa in litteratur så återstår problemet med brist på böcker av god kvalité. Det som publiceras här i Israel håller ingen hög standard och det som ges ut inländerna runtomkring känner de inte alltid till. Den distributör som finns i området här (Salah Abbasi som vi ska träffa i morgon) erbjuder oftast vad han tar med från bokmässan i Kairo men det är inte alltid det uppfyller skolbibliotekens behov. De lokalt producerade böckerna är av låg kvalité (vilket jag också har konstaterat) och det som publiceras i Libanon är dels svårt att få tag på, dels dyra och det är inte heller lätt att följa med i den nya utgivningen. Att de själva skulle kunna åka på mässor är otänkbart, de måste då bekosta det på egen hand. Detsamma gäller bibliotekskonferrenser i Israel, vill de delta måste de betala både resa och uppehälle själva, vilket de helt enkelt inte har möjlighet till. Ett önskemål som kom upp under mötet var att ordna en slags studiedag där både bibliotekarier, författare och förläggare kunde träffas för att lägga upp en plan för framtiden, hur man ska komma vidare och tillsammans lösa vissa knutar. 

Finns det någonting vi inom nätverket LAP kan göra? Vissa saker är inte så svåra, som att sprida information om hur verkligheten ser ut för de palestinska skolbiblioteken i Israel. Biblioteken har inte rätt att ta emot donationer i form av pengar, men bokdonationer är också problematiska om skolbibliotekarierna inte själva kan göra urvalet. Vi har redan tidigare talat om en "önskelista" där biblioteken skulle kunna be LAP om hjälp när de behöver vissa titlar, men inte heller det är självklart. Det är ju den israeliska statens uppgift att se till att biblioteken har den litteratur som behövs. Om organisationer utifrån börjar donera litteratur så legitimerar det i viss mån hur staten Israel behandlar dessa skolbibliotek. Privata bibliotek, som t ex The Clore Library eller skolbibliotek på privata skolor kan naturligtvis ta emot ekonomisk hjälp, men inte utan att bli ifrågasatta. Varifrån kommer pengarna, vad ska de användas till? 

Utan en budget kan de naturligtvis inte göra någonting annat än att hålla öppet. Efter mötet på The Clore, och efter en helt fantastisk lunch de tillsammans ordnat för oss så besökte vi skolbiblioteket på Carmelitordens skola, den privata katolska skola där Foz arbetar. Hon är den av de bibliotekarier i gruppen som nog har den mest drägliga tillvaron och som också gör ett fantastiskt arbete och har ett starkt stöd från skolledningen. 

Under de senaste tio åren har hon varje år anordnat en "bokmarsch". Hon väljer ut tio böcker som barnen från klass två till sex ska läsa varefter en vinnande bok röstas fram. Det handlar inte bara om att läsa och rösta utan också att gestalta böckerna på olika sätt, genom konst, genom teater, genom musik, genom att göra dräkter m.m. Foz berättade att efter varje år tänker hon att "det här var sista gången" eftersom det tar så mycket energinochbtid i anspråk, men sen kommer barnen och frågar "när blir det bokmarsch igen" och så är hon snart igång med planeringen. 


Det som kanske gladde mig mest av allt var att hon också tillsammans med barnen gjort ett projekt genom Maya Abu al-Hayyats bok "Godnattsagan" som kommer ut på svenska i år. Boken handlar om en storasyster som är blind men som varje kväll berättar de mest fantastiska godnattsagor för sina yngre syskon. En kväll är storasyster ledsen, sagorna är borta, hennes trollspö med vilken hon trollar fram sagorna har gått sönder och hur ska det nu bli? Är det slut på alla sagor nu? När barnen i Fozs skola läst boken skrev de brev på små lappar till författaren och Foz lovade att överlämna dem vilket ännu efter två månader inte var gjort. "Jag ljög för dem", sa Foz. 



Eftersom jag själv nu så lägligt ska träffa Maya i Jerusalem nästa vecka så har jag plötsligt en liten bunt brev i min väska som ska överlämnas till henne med varm hand. 


Det kändes nästan sorgligt när dagen var slut och vi sa adjö till varandra. Nu ska vi på varsitt håll tänka vidare över på vilket sätt vi bäst kan stödja dem utan att det blir välgörenhet av det. På många sätt är situationen knepig för palestinierna här i Israel, de får inte tillräckligt med stöd från staten men de har heller inte det massiva stöd från NGOs som palestinierna på Västbanken och Gaza får. Att de dessutom ofta betraktas med misstänksamhet både från Israel och från palestinier utanför Israel gör det inte lättare.

tisdag 7 april 2015

#lap2pal : Nasaret



Vi lämnade Ramallah tidigt i morse för att tillbringa dagen i Nasaret, den enda palestinska staden i Israel. Efter en två timmars bussresa klev vi ur bussen utanför Abu Salma Public Library, Nasarets största folkbibliotek. Där träffade vi både bibliotekschefen Nuha och de två barnbibliotekarierna, fick först en rundtur och satte oss därefter ner för att diskutera inköp. Biblioteket får in en del böcker via Jordanien, men beståndet var verkligen en sorglig syn. Ett gammalt och slitet bestånd och ytterst få av den nyare litteraturen. En stor del av både den äldre och den nyare litteraturen var översättningar och Nuha betonade att hon också föredrog översättningar. De får in böcker via Jordanien, som de flesta andra bibliotek, men när vi frågade om de använde Abu Ghoush som agent så visade det sig att hon inte hade så goda erfarenheter av hans arbete. Det verkade handla om beställda böcker som aldrig kommit till biblioteket. 

De tar ofta direktkontakt med förlagen via internet, men de många mellanhänderna som krävs för att få böckerna ända till Nasaret gör att det ofta blir dyra affärer och de har helt enkelt inte råd att hålla beståndet aktuellt. Krav på att enbart använda upphandlade distributörer gör också att de inte kan köpa från valfri inköpskälla. Varje år anordnas en bokmässa i Nasaret och där har de ändå chans att både se och köpa ny litteratur. Det finns några lokala palestinska förlag vars böcker de lätt får tag på och de kan även ibland få in Tamerinstitutets böcker. 

Trots att det kändes lite deprimerande att se det här sorgliga bokbeståndet så fanns där guldkorn, bl a en stor del av böckerna från Dar al-Fata al-Arabi som i dag är nästan omöjliga att få tag på. Det är också intressant att se böckerna som publiceras här i Israel, det är böcker som aldrig syns på andra håll, kvalitén kanske inte kan jämföras med det som publiceras i Libanon och Jordanien, men det finns ändå minst ett par tre förlag som ger ut barnböcker, förlag som jag inte kände till sedan tidigare. 

Efter biblioteksbesöket hade vi ett möte med chefen för The Follow-Up Committee on Arab Education, som vi fått kontakt med genom Rawda, en palestinsk aktivist, lärare och forskare från Haifa. Vi fick en utförlig beskrivning av situationen för palestinskt skolväsen i Israel, vilket naturligtvis inte var särskilt uppmuntrande. 
Jag var intresserad av att höra hur man hanterar situationen med de arabiska skolböckerna, hur pass censurerade de är och hur de palestinska barnen kan lära sig sin egen historia. Alla arabiska textböcker måste gå genom en slags israelisk/judisk pedagogisk kommitté. De läser och raderar det som inte får förekomma. Det enklaste exemplet är historieböcker som inte får innehålla ordet Nakba. En mening som "Den israeliska staten bildades 1948, araberna kallar händelsen för Nakba" får inte förekomma. Rawda berättade att lärare kan eventuellt ge hintar i undervisningen men inte mer. De flesta lärare är också rädda för att bli av med sina jobb, så mycket av den palestinska historieundervisningen sker utanför skoltid, i hemmen, eller under fritidsaktiviteter. Rawda själv har två gånger fått sparken för att ha gått för långt i att undervisa palestinsk historia under skoltid. Hon berättade om en händelse nyligen då det på Facebook spreds att man ville hålla en "kaffiyeh-dag" då alla skolbarnen skulle bära den palestinska sjalen, vilket också alla gjorde. Rektorn för skolan fick panik och förbjöd eleverna att bära sjalen. Under veckorna efter blev sjalen ändå mer vanlig än tidigare, många flickor bar den som hijab och rektorns förbud togs inte på allvar. Rawda menade också att vissa skolor är mer progressiva än andra, vissa lärare modigare än andra, trots att kontrollen är densamma, det finns många angivare, de är ständigt övervakade.

Under mötet träffade vi också Bashir, poet, författare och journalist som nyligen startat ett förlag. Han vill försöka återupprätta den palestinska litteraturen i Israel för att stärka den palestinska identiteten. Han har börjat publicera biografier om kända palestinska poeter och författare, men även från andra delar av arabvärlden. Han vill verkligen ge den unga generationen palestinier i Israel kunskap om sin kultur, men också publicera den nya författargenerationen. Unde de första fyra åren har Bashir gett ut mer än 100 titlar. 90% är helt nya medan resten är återutgivning. Bashir tog upp problemet med piratkopiering. Om en bok kostar 50 shekel kan en kopia kosta 2 shekel och det kan naturligtvis vara svårt att övertyga någon som inte har råd att köpa originalet. Jag frågade om distribution var ett problem, men hans böcker säljs också i Libanon, via Jordanien förstås. Han har gett ut en serie som han kallar "Gaza voices", skrivna av unga författare från Gaza men han har ännu inte lyckats få böckerna över gränsen till Gaza. En annan svårighet är att kontakterna med bokbranschen i andra delar av arabvärlden kan vara svåra då han som palestinsk förläggare i Israel ifrågasätts. Är han företag israeliskt eller palestinskt? Det viktigaste för Bashir är att hans förlag presenterar palestinier, "vad" hans förlag är har ingen betydelse. Ett annat projekt han är på gång att genomföra tillsammans med en israelisk förläggare är att översätta palestinska författare till hebreiska, i syfte att få lokala israeler att lära sig något om den palestinska minoriteten i landet. 

Han kan i stort sett ge ut vad som helst så länge det rör sig om skönlitteratur. Han är visserligen ständigt övervakad, blir kontaktad med att "vi vet vad du gör och vi håller koll", men än så länge har han kunnat fortsätta med sitt arbete. Bashir berättade att han också vill ge ut en barnbok med en alternativ historiebeskrivning än den de får del av i skolorna, men där kan det bli svårare. 

I Nasaret finns ett bokcafe dit Rawda tog oss för lunch. Där hann hon kort berätta om sitt forskningsarbete där hon reser runt i byar och intervjuar kvinnor som upplevde Nakba. Rawda beskriver sitt arbete som att hon riktigt springer mellan byarna för att hon ska hinna intervjua så många som möjligt innan de dör! Förutom att Rawda är underhållande att tillbringa tid tillsammans med så var bokcafeet också intressant. En hel del arabisk litteratur från Libanon (några misstänkta piratkopior) och en liten avdelning med arabisk barnlitteratur. De flesta utgivna på lokala förlag, men också på Västbanken och i Jordanien. 

Dagens sist möte var med Nabila Espanioly som driver al-Tufulah Center, ett center för små barn och deras föräldrar. Hon talar mycket om vikten av tidig kontakt med böcker och driver många olika läsprojekt. "Om barn inte fått äta böcker kommer de inte att läsa senare" menar hon. Det Nabila saknar, förutom kvalitetsböcker för små barn, är ett forum där man kan recensera och diskutera litteratur, för att kunna bevaka nyutgivning. I brist på bra litteratur för små barn som visar illustrationer med palestinska barn har centret haft en egen utgivning, men enbart för deras egna arbete. Piratkopiering är ett stort problem. Varför sälja böcker som sedan kopieras och säljs för ingenting? Förutom småbarnsböcker har centret också givit ut litteratur för vuxna om vikten av att läsa och sjunga för små barn. De har samlat traditionella barnsånger, rim och ramsor och gett ut på CD. Nabila menar att det trots många svårigheter och motgångar ändå finns hopp. Det finns ett tydligt ökat intresse av barnböcker bland palestinska föräldrar i Israel. Utmaningen är att nå de mest behövande eftersom det är dessa som inte har råd att köpa böcker utan måste prioritera annat.

Centret försöker att i någon grad köpa in böcker från andra arabiskspråkiga länder men det är svårt med alla mellanhänder som gör böckerna dyra. Nabila hade just fått ett paket med böcker från Egypten, men dessa hade först skickats till en kontakt i Tyskland och därefter till Nasaret. 

Det är många återkommande saker vi hör om som är gemensamma för palestinier på Västbanken och här i Israel. Distributionsproblemen, piratkopieringen m.m. Vad det innebär att vara palestinier kan skilja sig något, flera av de vi pratat med i dag har påpekat den misstänksamhet de betraktas med, både från israeler och från araber från länderna omkring. De lever här, bor och arbetar här, de kämpar med att försöka bevara den palestinska identiteten i en israelisk omgivning, samma identitet som på Västbanken är så självklar.